tisdag 27 oktober 2009

Meningslös livsviktighet

En åtanke signerad Itzak, från Fiske för alla, 2000


Jag funderar ofta vad det är som är så fascinerande med fisket. Och i likasinnades sällskap fortsätter funderingarna och vi höjer gärna fisket till närmast andliga höjder. Men så plötsligt stöter man på människor som undrar varför man fiskar. Jag fick en sån fråga av en kvinnlig arbetskamrat häromdagen. ”Om du inte dödar fisken och äter upp den, varför fiskar du då?” Hennes fråga hade inga som helst moraliska värderingar om huruvida vi har rätt att döda fisk eller inte. Hon tyckte bara att det verkade meningslöst att fiska om man ändå släppte tillbaka fisken. Något överrumplad av hennes krassa inställning till min stora passion här i livet kunde jag stammande bara leverera några lama svar som att det är kul, roligt, bla, bla, bla.
Jag funderade en stund och sen frågade jag kollegan om hon bara gör saker som är absolut nödvändiga och meningsfulla. För det är ju faktiskt så, att det som är roligast i livet och som man helst gör, ofta är fullständigt meningslöst. I alla fall om man skall se till vad som är nödvändigt för att överleva.
Hon verkade inte riktigt vilja förstå mitt resonemang. Så då frågade jag henne om man bara skall ha sex i barnproducerande syfte. Ett i mina ögon dystert scenario, som skulle inskränka de flesta svenskars kärleksliv till drygt två herdestunder per liv. Vissa hade säkert kommit upp i fyra, fem tillfällen men nog tycker jag att det verkar vara i snålaste laget. Kollegan verkade nu vara mer villig att följa mitt sätt att resonera. För hur trist vore inte livet om vi bara gjorde saker för att det var absolut nödvändigt. Bye, bye musik, sång och dans. Hej då kärlek, hockey-VM och fotbollskväll, ja all idrott och all TV för den delen. Men så är det ju tack och lov inte och alla dessa så kallade meningslösa ting är ju faktiskt livsnödvändiga för oss människor. Vi har fått en hjärna att tänka med och en kropp att känna med. Vi är en av få arter som kan känna saker och veta varför. Det är därför vi läser böcker, lyssnar på musik och söker fisken i floden fast vi inte behöver det. Vi kan ju alltid gå till frysdisken och köpa ett block ishavstorsk för vår överlevnad. Men vi har under årtusenden varit tvungna att fiska och jaga för att överleva. Och det raderar man inte bort ur genbanken på de futtiga år som djupfryst fisk funnits i snabbköpens frysdiskar. (Notera att denna krönika skrevs innan det blev känt hur illa ställt det är med fisken i haven.)
Vi har alltid samlat och jagat vår föda, så när den serveras färdigstyckad i frigolitlådor, infinner det hos vissa av oss ett otillfredsställt behov. Och jag vill hävda att vårt behov att fiska förmodligen är lika basalt och djupt rotat i oss människor som vårt behov att fortplanta oss. Men det lär ju ändå alltid finnas de som hellre stillar sina behov, sin lust och passion med halvfabrikat.
Jag är inte en av dessa.
Eder Itzak

onsdag 21 oktober 2009

En vinnare eller försvinnare!?

Att hitta på nya, originella och unika flugmönster är inte det lättaste nuförtiden. Det känns nästan som om alla mönster är mer eller mindre släkt med varandra. Men det finns ju alltid utrymme för förbättring. Så med risk för vidare inavel så ville jag prova lite "nya" grepp. Jag tog mig an uppgiften lite som en femåring. En ohämmad kreatör som fantiserar om att blanda allt de tycker är gott i samma delikata kreation och bara njuta av pannkaka med Ahlgrens bilar, våfflor, maräng, popcorn, Plopp, glass, chips, kolasås och vispgrädde. Mums!?
Vad blev då resultatet av mina "originella" tankar? Jo jag var något mindre vulgär i tanken och gifte ihop en Glimmerreje med Magnus. Jag menar, två av de mest effektiva kustöringsflugorna borde ju bli dubbelt så bra i en kombination, eller? Det kan bara framtiden utvisa. Rapport kommer tidigt i januari nästa år.
Det man kan konstatera redan nu är att, denna kreation inte blev världens snyggaste. Den blev ganska vulgär. Ja, på gränsen till motbjudande.
Men vem vet, kanske blir denna Frankensteins Magnus ett ess som lockar till hugg när alla de "vackra" flugorna går bet.
Frågan är om jag vill att den ska vara effektiv, ett ess. Ska man nu bli känd för något så blir man väl hellre känd för att man skapat något vackert, även om det innebär att det tullar på effektiviteten.
"It's alive, it's alive, it's alive!

Bara 73 dagar kvar

Nu har det snart gått en tredjedel av havsöringens fredningstid! Och det är ynka 73 dagar kvar tills man kan dra på sig vadarna, som för övrigt har börjat läcka igen! Men de ska väl hinna få lite omsorg innan det är dags att vada ut i det iskalla januarihavet. Tills dess blidkar vi vädergudarna och hoppas på att premiären blir lika fin som på bilderna från detta finna rev vid Vikhög.

söndag 18 oktober 2009

Koldioxidbov

Jag läser vidare i Tyst hav, att varje trålat kilo havskräftor genererar 32 kilo koldioxid, vilket är dubbelt så mycket som när ett kilo nötkött produceras. Fråga efter burfångade havskräftor nästa gång du känner att du bara måste ha havskräftor. De är bättre för miljön och en bur förstör inte bottnen som en trål gör.

Undrar varför!

2002 infördes ett ensidigt laxfiskestopp. Yrkesfiskare kompenserades ekonomiskt. Men det blev ändå ett ramaskri utan dess like. Kompensationen grundade sig på deras deklaration och det var inte alls bra tyckte de berörda yrkesfiskarna. Undrar varför?

lördag 17 oktober 2009

Det måste bli ett slut innan det tar slut!

Charles Clovers film "The end of the line" har svensk premiär på måndag, vilket du kan läsa mer om på Svenska Dagbladet. I samma artikel uttalar sig Henrik Svenberg, ordförande i SFR, Sveriges Fiskares Riksförbund. Och han tycker så klart att yrkesfiskarna sköter sig och vet vad som är bäst för framtiden.
"Den svenska fiskerinäringen har alltid varit mån om sin egen framtid. Sedan tillförde politikerna subventioner som åsidosatte marknadskrafterna."
Att det krävdes subventioner för att fiskeflottan skulle vara lönsam borde ju vara en stor, fet varningsklocka. Nu håller all världens fiskeflottor på att tömma haven på fisk. Och då åsidosätter man inte bara marknadskrafterna, man åsidosätter hela marknaden. Och jag ställer mig högst frågande till om det är att "vara mån om sin egen framtid" .

fredag 16 oktober 2009

Höstmelankoli av grötrimmande amatörpoet

På stranden sitter jag och mår
tänker att det nu är långt till vår
jag sitter på en sten för jag har ingen stol
i vattnet blänker en strimma iskall sol
tankarna far likt molnen i skyn
skrynkliga tår är ingen vacker syn
det blir dem när vadarna läcka
slutar nu skalda, för nu får det räcka

onsdag 14 oktober 2009

Nordanvinden får en att drömma sig bort

Nu har nordanvinden plågat oss i snart en vecka och den råa och fuktiga skånska luften gör det inte bättre direkt. Solen skiner i alla fall och det är väl tur det. Denna bitande kyla gör att man gärna drömmer sig söderut till varmare trakter, större fiskar och vildare fighter. 
På väg ut på Persiska viken går mäktiga Burj Al Arab och dess 321 meter från att vara ett "vulgohotell" till att vara ett praktiskt landmärke. 
Idag hamnade jag i Emiratet Dubai som var målet för Abu Garcia och Fiskejournalens Drömresa 2002. I Persiska viken, utanför Dubai, hittar man världens tredje bästa fiske efter Pacific Sailfish. På fyra dagar landade vi 36 sailfish varav de största vägde runt 45 kg och var en sisådär 180 cm långa. Ett bra facit på en resa som verkligen pendlade mellan ytterligheterna. Ena sekunden kan du shoppa guldsmycken för en kvarts miljon i lyxiga shoppingcenter för att i nästa vara ute på Persiska viken med en vilt rusande och hoppande sailfish i andra ändan av linan.  Att fiska sailfish med lagom stor utrustning gör fighten jämnare.
En sailfish är ingen långdistanslöpare direkt. Mer som Usain släpper den, under en kort tid, loss allt den har och en fight tar inte mer än kanske tio minuter.
I Dubai kan man köpa med sig ett nätt litet smycke till sin käresta. Dessa modesta exemplar som hängde i skyltfönstret kostade mellan 170- och 250 000 kronor. Det fick bli en parfym och en flaska Baileys.

måndag 12 oktober 2009

Äntligen en lärjunge, inte tolv utan en.

Det är här jag ska stå och låta vis och kunnig. Undrar hur det ska gå till?
Jag har blivit mentor!!! Jag har fått en adept och känner mig lite som Barack Obama när han fick fredspriset. Hedrad men... är jag verkligen förtjänt av detta? Har jag gjort gjort tillräckligt, har jag kunnandet och har jag något att lära ut om den fina sysselsättning som stavas kustöringsflugfiske? Tydligen tycker Markus på Laxlängtan det. För det är nämligen han som utsett mig till sin mentor. Det kan ju vara så att hans laxlängtan och abstinens har grumlat hans omdöme, eller så har jag lyckats låta trovärdig när jag pratat om flugfisket vid kusten. 
Men jag ska på allvar och med stor ödmjukhet ta mig an uppgiften. Jag ska dela med mig av alla mina fyra hemligheter och förhoppningsvis lär jag mig något av detta utbyte. 
Inför årets Bokmässa såg jag följande citat av Isabel Allende "Folk vaktar sina små hemligheter och är rädda för att öppna sig. Men det som gör en svag är hemligheterna." 
Så nu ska jag vara som en öppen bok och lära Markus allt jag kan om flugfiske efter kustöring. Det kan gå ganska fort. Men roligt ska det bli och frågan är om det inte blir jag som lär mig mest av mentorskapet. För nu måste jag ju formulera och sortera de erfarenheter och intryck som jag samlat på mig där jag stått utvadad i iskallt vatten under snart 15 år. 
Visst jag har bara en lärjunge. Men det räcker för att jag ska bli stolt som en tupp. Hade jag haft tolv adepter kanske jag kunde lägga vadarna på hyllan.

Sluta plåga haven och tillåt bara spö.

Läser i Tyst hav att det genomsnittliga kilopriset för fisk som är fångad av sportfiskare ligger på 2 250:-! Då har man räknat in resor, utrustning fiskekort, övernattningar, ja alla kostnader som sportfiskarna lägger på sitt fiske.
Motsvarande kilopris för fisk fångad av yrkesfiskare är 4:-!!! Ett faktum som SFR, Sveriges Fiskares Riksförbund, länge har velat gömma bakom hemligstämplar och mörkläggningar.
Finns det verkligen några nationalekonomiska motiv att låta industrifiskarna fortsätta?

tisdag 6 oktober 2009

Glimmerrejen eller Schtekarn, döm själv.

Efter att bunkrat upp med tio stora Magnusar var det så Glimmerrejens tur. Det är en väldigt lättbunden och enkel fluga, vilket gör det extremt svårt att inte vilja vidareutveckla och göra egna justeringar.
Jag använder samma långa Maruto-krok #6 som till Magnusarna. Jag brukar inte använda så stora krokar och det är just därför jag känner att det är dags att göra en riktigt stor, fet och smaskig Glimmerreje.
Jämfört med originalet tycker jag att spröten där är lite korta. Trots dess "flashiga" framtoning är det ju faktiskt en räkimitation och en räka kan ju ha extremt långa spröt. Så jag väljer att förlänga dem och addera lite rosa Krystal Flash och två strippade grizzly-hackel som blev över från Magnusarna.
Badkarskedjan får tillhandahålla ögonen som jag målar svarta med en "spritpenna". Några varv med blytråden för att få ännu lite mer tyngd. Det här är ju en kallvattensfluga så det är bra att snabbt få ner den djupt. Vilket kan vara svårt med stora och "bylsiga" flugor. Det är ju mycket som tar emot när den ska sjunka. För att de ska sitta stabilare och för att färgen ska hålla bättre lackar jag ögonen och bindtråden.
Dags för lite rosa rävpäls. Lägg några varv med bindtråd i kors mellan ögonen, annars kommer pälsen att stå rakt upp. Ståpäls är bra men inte just här.
Sen är det dags att linda på den glittriga chenillen. Gå med täta varv från ögonen och fram. Nu har du fått en "jämnburrig" kropp som nu ska trimmas. Snaggat uppe på och på sidorna och långt framme vid ögonen. Och just det ögonen! Det vanliga sättet att presentera en fluga är ju från sidan. Och från sidan kan man faktiskt se likheterna med en tångräka. Men hur ser den ut när havsöringen kommer bakifrån.
Jo så här! Stora svarta solglasögon, en rosa skjorta och lite "bling-bling". Den ser ju ut som något som hamnat i vattnet under tennisveckan i Båstad! Kanske läge att döpa om Glimmerrejen och ge den ett svenskt namn. Kanske "Schtekarn" kan passa? Kom gärna med förslag.

måndag 5 oktober 2009

Inte världens snyggaste men...

I helgen ägnade jag mig åt en annan favoritsysselsättning, att baka surdegsbröd. Något som jag började med för snart ett år sen, när jag var pappaledig. Jag ser en hel del likheter med att binda flugor och att baka surdegsbröd. Inte många men en del. Framförallt är likheten att det handlar om tålamod. Likt hela flugfisket är det något man inte kan skynda på. Man får ha tålamod och man måste läsa på en hel del för att lyckas. Och så måste man prova, testa, förkasta, misslyckas, våga, göra om och framförallt inte tappa sugen när det inte blir som man tänkt.
Min start som surdegsbagare hade inte blivit av om inte Martin Johanssons blogg Pain de Martin hade funnits. Den och en god väns jourmässiga råd via Facebook klockan halv tolv på kvällen var ovärderliga för att komma igång.
Precis som med flugor kan man köpa färdigt. Och nuförtiden går det faktiskt att köpa gediget bakat och fantastiskt gott surdegsbröd i vissa affärer och bagerier. Men tillfredsställelsen med att plocka ut ett eget nybakat bröd ur ugnen en lördagsmorgon är det inte mycket som slår. Det är lite som att landa en fisk på en fluga man bundit själv. Särskilt tillfredsställande är det dessutom om det är en fluga man komponerat själv. 
En annan likhet, i alla fall när det gäller mig själv, är att jag är noggrann när det kommer till de olika momenten. Men jag har åtskilligt kvar när det gäller, att ens komma i närheten av, den "finish" som proffsbindarna och proffsbagarna har på sina kreationer. Mina blir något mer "rustika" när de är klara. Däremot ligger jag inte långt bakom vad gäller brödens smak och flugornas fångstbarhet. Och det är väl ändå det som är det viktigaste.

fredag 2 oktober 2009

Flugfabriken är igång

Kan man inte fiska så kan man alltid förbereda sig för fiske. Hösten är en tid på året då jag gärna glider ner bakom bindstädet. Och nu är det dags att göra några Magnusar. Ganska stora, på extra långa Maruto-krokar, storlek 6. 
Mönstret jag går efter finns på Globalflyfisher.com. En mycket bra sida som går på djupet på vissa flugor, inte alla men en hel del. 
Jag binder på ögonen, förtynger, lackar och lägger åt sidan. Jag tycker det är bra att dela upp det så, för då kan momenten, som kräver lite mer av en, få mer fokus. Det blir lite som att gå ner på tre femmor i hockey. Man är liksom inne i skeendet hela tiden och slipper de där tradiga momenten som slösar på koncentrationen. Märklig analogi men den funkar, eller?

torsdag 1 oktober 2009

På återseende om 93 dagar!

Jaha då var det den 1:e oktober igen och havsöringen är åter fredad i alla våra vattendrag. I alla fall här nere i södra Sverige. Nu får man vänta i 93 dagar innan man återigen får knyta på de färgglada flugorna som lockar vinterhavsöringen. "93?" undrar ni säkert, menar han inte 92 dagar. Egentligen menar jag det men eftersom min mellan-son fyller år den förste januari så får min premiär vänta en dag. Kanske blir även han en passionerad flugfiskare med tiden och då kan vi ju fira hans födelsedag utvadade i miljontals kubikmeter vatten, på jakt efter öringen, med endast en pytteliten fluga till vår hjälp. Det kan se hopplöst ut men det är ju det som gör kustflugfisket efter havsöring så fascinerande. Och när man dessutom har väntat i 93 dagar så är återseendet ännu ljuvligare.